Jag har faktiskt aldrig riktigt haft någon riktig kris i mitt liv.
Såklart när Filippas pappa och jag separerade så var det fruktansvärt tufft och jag vände ut och in på mej själv både en och två gånger för att få rätsida på allt. I tonåren gick ju världen under för minsta småsak. Men någon ålderskris har däremot aldrig lyckats slå rot i mitt huvud, tills nu?!
Rys... helst vill jag slippa se mej själv i spegeln men det är ju helt uteslutet då jag skulle vägra att gå ut utan någon slags foundation påkletad!
Huden är fläckig av pigmentfläckar, huden är så tunn att massor med blodådror syns, näsan är röd...
Tygndkraften har sitt grepp och drar allt på min kropp nedåt.
Inser att man verkligen inte kan gå runt och se sur ut numera, utan alltid försöka ha ett litet smile och upp med ögonbrynen ( ja typ lite förvånad konstant ) för att få ett litet minilyft då man visar sig!
Man kan säga att kollagenet i huden har startat sin oundvikliga flykt bort bort från min hud.....
Bara att jag skriver om det här är ju pinsamt åldersfixerat då jag självklart inser att sådana triviala utseende problem bara är trams!
Jag ska skatta mej lycklig att jag mej veterligen är frisk som en nötkärna.
Men nu är det såhär jag känner just nu och jag skulle gladeligen tacka ja om det knackade på dörren och Dr Forever young stod där med botox-sprutan i högsta hugg
Det är jobbigt att inte tycka om sig själv som man en gång gjorde... Förstår att tonåringar som utseendekrisar har det riktigt tufft och jag är glad att jag är så pass gammal så jag kan hantera det med förnuft.
För någonstans i bakhuvudet kan jag ändå acceptera att jag blir äldre och vet såklart att rynkor osv är en del av processen! Jag är otroligt tacksam för varje år man får "vara med"
Men wtf en liten kris kan väl även jag få genomlida...
GRATTIS PILLAN, idag fyller du 42 år :)
//PIllan
